En känslosam krönika!
Veckor går men känslor består, är det så man ska tänka på det hela?
Jag har ältat, funderat. Våndats och krampat, funderat o grubblat. Vad gjorde jag? Vad är det för fel?
Jag har börjat komma till freds med tanken att jag inte gjort fel. Jag gjorde det jag gjorde, och jag skulle förmodligen göra det igen, för när den rätta känslan infinner sig så är man redo att gå den extra milen.
Jag har tankar och känslor som jag skulle kvävt för bara ett halvår sedan, men numera släpper jag ut dem, jag visar dem och det märks. Jag har inte vant mig med mitt annorlunda jag, men jag har förhoppningsvis blivit en bättre människa och en givmildare samt ödmjukare person. På detta vis ser jag mig själv i alla fall. Jag har utvecklats som person och för detta är jag tacksam.
Jag har fått synpunkter på min förändring, att jag är mera öppen o känslosam numera, även har jag fått höra att jag är mera givmild och omtänksam, detta är ju den person jag är.
Jag har tidigare skrivit om dålig timeing och ödet som placerar oss i olika situationer med olika personer, detta vid ibland fel tillfälle. När blir man redo att släppa en känsla som vi alla kallar kärlek, ur vet man att man är, eller var kär. Numera vet jag och jag vet exakt hur min känsla är när jag är kär. Det gäller att se det som är nutid och i nutid gäller inte drömmar, drömmar får man ha på natten, eller i en dagbok i sitt nattygsbord vid sin säng. Jag förvarar mina i mitt hjärta, inlåsta.
Jag låter livet flyta fram numera, inte intresserad, så kan det gå, är jag bitter, mycket! Borde jag inte vara det, skulle inte Du vara det? Jag tror nog det, om man söker innerst inne så tror jag nog att man är lite bitter, eller är det en känsla av tomhet, eller maktlöshet. Chansen att påverka finns ju inte där och mattan under en rycks undan och man måste acceptera ödets nyck.
Sånt är livet och det grinar illa och hånler ibland åt en, man får ta ett slag av livet, men det gäller att resa sig upp igen. Det börjar bli dags för det, att resa sig o gå, gå ut i världen o drömma, eller förvärkliga drömmarna i alla fall de påverkbara, de andra får man bevara, ödet kan ju spela en tillbaka i händerna en annan gång, vid en annan tid, när man minst anar det.
Jag saknar det, det är sanningen, underbara tider, underbara tider……Det hade jag och allt skulle blivit underbart och perfekt. Nu är det dags o plocka upp sig själv från marken o säga hej, ska vi ses, jag gör det gärna, min dröm är en dröm……men va faaaaan, nu är jag den jag är och det vet du.
Jag vill säga att det var intensiv utveckling av min person o så även den hoppas jag, etsad i minnet för alltid det är den svunna tiden och det stora kliv som togs.
Så kram och kyss och hjärtligt tack sen………men nu ska jag ut o bränna…….
För mig är det underbart!
Free your mind!
//Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar